När livet vänds upp och ner igen - del 2

Jag och pappa sätter oss i bilen och kör ner mot Varberg. När vi träffar mamma befinner hon sig i ett rum där hon blivit inskriven. Hon har tur som fått ha ett eget rum efter dagens besked. 
När vi sitter där i rummet tillsammans känns allt så konstigt, surrealistiskt, men ändå så bekant och vanligt. Vi är ju så vana vid att vara på sjukhus allihopa då min syster far ut och in på sjukhus många gånger under hennes fyraåriga resa med cancern.
 
De dagar som efterföljde känns som en dimma, jag har svårt att minnas allt i detalj men mamma åkte in och ut från sjukhuset och gjorde olika prover och tog ett prov ur en körtel och tillslut var vi i den eviga väntan med att få svar på vad det var för cancer och vad som gick att göra åt det. Det vi visste hittills var att tumörerna var spridda i kroppen då både lever, lungor, och körtlar var drabbade. 
Jag minns hur jag googlade runt på alla symptom och ställena som tumörerna satt på och jag fick fram mycket dåliga besked vilket gjorde att jag innerst inne visste att detta var mycket allvarligt men jag ville ändå inte acceptera det. 
 
Under hela den här perioden försökte jag att arbeta som vanligt så mycket som det gick för att skingra tankarna. Den 12 oktober när jag är på jobbet ringer pappa och meddelar att dom har ringt efter ambulans till mamma då hon haft så fruktansvärt ont i magen, så ont att hon inte hade orkat åka ner till Varberg i vanlig bil. Eftersom att ambulansen skulle fungera som vanlig transport kunde det dröja ett tag innan den kom till mamma. Eftersom att det endast tar ca 2 minuter för mig att åka från mitt jobb hem till mina föräldrar så bestämde jag mig för att fortsätta min arbetsdag som vanligt och när ambulansen väl kom så skulle pappa ringa till mig direkt så jag kunde åka med honom i hans bil ner efter ambulansen åkt.

När livet vänds upp och ner igen - del 1

Nu var det flera år sedan jag skrev här i bloggen sist, men nu känner jag för att skriva i den igen.
 
Det finns ju glada nyheter att berätta som att jag och min Sambo har köpt hus i ett litet område i Kungsbacka med badsjö, skog, tennisbana, fotbollplan mm, ett litet idylliskt område helt enkelt.
 
Sedan finns det dom dåliga nyheterna... Som jag skrivit om innan så gick min lillasyster bort i cancer (Ewing's sarcom) 7 Maj 2011, vilket var ett rent helvete för mig, min familj och alla nära och kära runt omkring. Man tänker sig att livet inte kan bli värre, men tänk så fel man kan ha.
 
År 2016 har det gått 5 år sedan min lillasyster gick bort och hur mycket man än saknar henne och blir ledsen till och från så har man äntligen ändå hittat en balans i livet. Jag har börjat acceptera att hon inte finns kvar, att hon inte kommer tillbaka. I vissa stunder blir jag fortfarande jätte ledsen när jag tänker på henne men jag kan ändå leva mitt liv som vanligt igen. Jag kan känna glädje utan konstant dåligt samvete. 
 
Så nu när jag äntligen börjat få ordning på mitt liv och mina känslor så vänds livet upp och ner igen.
 
En helt vanlig dag i september sitter jag i personalrummet på jobbet och har rast. På rasten samtalar jag med en kollega om just ämnet cancer då hennes man precis har drabbats av detta. Min telefon ringer och det är pappa som vill mig något. Han berättar att mamma är på akuten i Varberg då hon mått dåligt, blivit gul i huden och haft ont i magen. Han vill bara berätta detta och tror att hon förmodligen har fått gulsot då hennes hud är gulaktig. Jag ser till att ha telefonen på mig hela tiden för att få uppdatering under dagen. Jag och pappa bestämmer oss för att vi ska åka ner till Varberg för att hålla mamma sällskap när jag slutat för dagen och vart på frisören. Jag hade nämligen tid till frisören direkt efter jobbet så jag tänkte att jag lika gärna kunde gå dit först, och det tyckte mamma också var okej. Det var ju inget mer än bara gulsot tänkte ju jag.
 
Efter jobbet åker jag till frisören och precis innan jag ska kliva in genom dörren så ringer mamma. Jag stannar utanför frisören och svarar. Mamma frågar vad jag gör och hon ber mig att sätta mig ner, vilket jag inte gör. Jag står där, utanför frisören, med hjärtat i halsgropen då jag hör på hennes röst att det är något allvarligt. Mamma berättar att de hittat tumörer i levern. Tumörer... FUCKINGJÄVLATUMÖRER!
I mitt chocktillstånd så bestämmer jag mig att gå in till frisörsalongen, bli klippt och sen åka med pappa direkt till mamma. Ett konstigt beslut jag tog, men det visade sig vara ganska klokt för under tiden jag satt hos frisören hann den största chocken släppa, jag hann fundera, slappna av, tänka, analysera allt och i slutändan när jag var hemma hos pappa så hade jag ett helt annat lugn än vad jag möttes av hos pappa. Pappa sprang mer eller mindre fram och tillbaka i huset och packade ner grejer till mamma i en väska och irrade mest omkring. Då kom mitt lugn till räddning så vi kunde få ordning på allt innan vi åkte ner till Varberg.

GOTT NYTT ÅR!!!

Detta har hänt under året som har gått:
  • Jag tog min förskollärarexamen
  • Jag fick fast jobb på en förskola i Kungsbacka
  • Vi hade en fantastisk lång och skön sommar med mycket bad i hav
  • Jag och Christopher flyttade in i en bostadsrätt, äntligen!
  • Jag tog tag i att bearbeta allt som hänt med min syster genom att prata med en kurator
  • Vi skaffade oss en busig liten katt som vi döpte till Gizmo

Hoppas att 2014 blir ett lika bra år som 2013