När livet vänds upp och ner igen - del 2
Jag och pappa sätter oss i bilen och kör ner mot Varberg. När vi träffar mamma befinner hon sig i ett rum där hon blivit inskriven. Hon har tur som fått ha ett eget rum efter dagens besked.
När vi sitter där i rummet tillsammans känns allt så konstigt, surrealistiskt, men ändå så bekant och vanligt. Vi är ju så vana vid att vara på sjukhus allihopa då min syster far ut och in på sjukhus många gånger under hennes fyraåriga resa med cancern.
De dagar som efterföljde känns som en dimma, jag har svårt att minnas allt i detalj men mamma åkte in och ut från sjukhuset och gjorde olika prover och tog ett prov ur en körtel och tillslut var vi i den eviga väntan med att få svar på vad det var för cancer och vad som gick att göra åt det. Det vi visste hittills var att tumörerna var spridda i kroppen då både lever, lungor, och körtlar var drabbade.
Jag minns hur jag googlade runt på alla symptom och ställena som tumörerna satt på och jag fick fram mycket dåliga besked vilket gjorde att jag innerst inne visste att detta var mycket allvarligt men jag ville ändå inte acceptera det.
Under hela den här perioden försökte jag att arbeta som vanligt så mycket som det gick för att skingra tankarna. Den 12 oktober när jag är på jobbet ringer pappa och meddelar att dom har ringt efter ambulans till mamma då hon haft så fruktansvärt ont i magen, så ont att hon inte hade orkat åka ner till Varberg i vanlig bil. Eftersom att ambulansen skulle fungera som vanlig transport kunde det dröja ett tag innan den kom till mamma. Eftersom att det endast tar ca 2 minuter för mig att åka från mitt jobb hem till mina föräldrar så bestämde jag mig för att fortsätta min arbetsdag som vanligt och när ambulansen väl kom så skulle pappa ringa till mig direkt så jag kunde åka med honom i hans bil ner efter ambulansen åkt.
